När världen stannar

När sorgen drabbar oss är det svårt att förstå hur allt runt omkring bara kan fortsätta, precis som vanligt. Döden slår så hårt, gör så ont, oavsett om den varit väntad eller ej. Hur kan någon som alltid funnits där, plötsligt vara borta?

Sorgen går inte att läka med en quickfix. Sorgen lämnar alltid spår efter sig, även när den efter ett tag kan kännas lättare att bära. Och även när det är som allra mörkast, finns det små ljusglimtar här och där. Som Emma Bouvin skriver så fint i sin krönika (som du kan läsa här om du är DN-prenumerant), om när gråten plötsligt och oväntat övergår i skratt tack vare ett barns direkta kommentar. Så skönt att få lov att skratta, in emellan all gråt.

I krönikan kan vi också läsa om olika sätt att hantera sorgen i olika kulturer. Är vi rädda för att tala om sorgen i Sverige? Låter vi den vara för privat? Hade vi mått bättre av att dela med oss mer av den?

Krönikan väcker många, långa och intressanta frågor.