En fot i skogen: Om trädens kraft och naturens immunförsvar

För några år sedan gjorde jag ett så kallat skogsbad, i Lotta Ihses regi . Det var en upplevelse utöver det vanliga. Jag älskar att gå i skogen i vanliga fall, kännas det ojämna underlaget mot sulorna, hur alla muskler turas om att aktiveras beroende på var man trampar. Se träden i all sin prakt, färgernas nyanser. Känna doften, myllret av liv, den friska luften. Fåglar, insekter, växtligheten. Det är läkande och återhämtande.

Jag tänkte att ett skogsbad skulle vara ungefär samma sak som en härlig skogspromenad. Men det visade sig vara något helt annat.

Det började med att Lotta skapade en osynlig portal in i skogen och när vi gick igenom den fick vi inte längre prata med varandra. Vi skulle vandra i tystnad, och vi skulle vandra långsamt. Med hjälp av Lottas varsamma guidning öppnade vi sakta dörren till ett sinne i taget, hörseln, synen, känseln, doften, ja till och med smaken. Att uppleva skogen på det sättet skapade för mig ett minne som stannade kvar, ett minne som finns med även nu, flera år senare. Att bjudas in till skogens värld och möta den med respekt och nyfikenhet var som att få en ny vän. Eller var det kanske som att möta en gammal vän, en som funnits där sedan barndomen? Då, när skogen och naturen, marken och luften, var en del av en själv.

Under skogsbadet fick vi också prova att krama träd. Trädkramare. Ett begrepp som man ofta gjort sig lustig över tidigare i sitt liv. Sett framför sig en person som går utanför de gängse normerna och är lite allmänt flummig. Därför kändes det först nästan pinsamt att uppmanas att ställa sig där i skogen med armarna runt stammen.

Men det visade sig vara en fantastisk sak att göra. Att känna trädets bark under handflatan, att luta kinden mot den. Känna livet, långt därinne. En omedelbar känsla av att tiden stannade, av trygghet och lugn. Det stora, stilla, men ändå levande.

Efter skogsbadet med Lotta har jag fortsatt att krama träd på mina promenader utomhus. Jag försöker välja tillfällen när ingen ser, för jag är medveten om att det kan se lite lustigt ut. Och det räcker ju att ibland bara lägga handflatan mot den skrovliga barken.

I den mest akuta sorgen efter min mamma gick jag ofta i lunden strax utanför vårt hus och där hittade jag mitt favoritträd, en stor ek med mossa längst ner vid foten formad som ett hjärta. Vid trädet kunde jag gråta ut, låta hela sorgen över förlusten välla upp som en hulkande massa. Trädet stod där, tryggt och lugnt. Jag går ofta tillbaka till trädet, pratar ut om det som för tillfället skaver, och det som jag är glad över.

En fot i skogen har blivit en påminnelse för mig. Nästan som ett mantra, när livet går för snabbt och prestationstrycket är för högt. Att då få ta en tur i skogen, andas, trampa, landa, umgåst med ett träd en stund. Det är läkande och återhämtande.

För dig som tycker att det här låter flummigt så kan du vara lugn med att det finns vetenskap bakom fördelarna med skogsbad. Rent kemiskt utsöndrar träden fytoncyner som kan hjälpa oss människor att må bättre både fysiskt och psykiskt. De kan bland annat sänka blodtrycket, stärka immunförsvaret och ge oss bättre sömn.

Så prova själv, nästa gång du är ute, att försiktigt luta dig mot ett träd och ta emot fytoncynerna.