Den inre och yttre resan

Vi är ofta bra på att prata om yttre faktorer i våra liv: jobb, boende, resor, hur det går för barnen eller hur världsläget ser ut. Det är sådant som det ofta går lätt att hitta gemensamma samtalsämnen kring.

Inte lika ofta väljer vi att prata om de inre faktorer som också styr våra liv – känslor, sorg, hopp, framtidstro.

Jag lyssnar på Mindset Mastery, där Alexandra Bylund har bjudit in Mathilda Ritzén för att prata om ensamhet. Inte ensamhet i betydelsen social isolering, utan den känsla av ensamhet som kan uppstå trots att man är tillsammans med andra. Det kan handla om arbetsplatser, kollegiala sammanhang eller sociala situationer bland vänner.

De diskuterar varför ensamheten ibland känns som starkast just när det förväntas av oss att vi ska känna gemenskap – till exempel vid julfiranden eller på nyår. Tillfällen som utåt sett ska vara lyckade, men som för vissa kan förstärka känslan av att stå lite vid sidan av.

Alexandra och Mathilda delar generöst med sig av sina egna processer och reflektioner kring livet och den personliga utvecklingen. Genom poddar och sociala medier sätter de ord på sådant som många av oss bär inom oss. De vågar visa sin sårbarhet.

Vi som lyssnar kan känna igen oss och ibland finna tröst i att någon annan vågar formulera det som man själv kanske har känt, men inte alltid ens satt ord på för sig själv. Att erkänna en upplevelse av ensamhet när allt runt omkring förväntas vara lyckat är modigt.

Men vad är det då som skapar känslan av ensamhet?

Jag har själv upplevt många sammanhang där samtalen inte har kretsat kring sådant som berör mig på djupet. Ofta handlar det om yttre framgångar, och samtalen kan bli prestigeladdade. Det som lyfts fram är det som går att mäta, jämföra och värdera.

Jag har ofta saknat samtal som vågar gå djupare. Samtal som rör vid det som är viktigt i livet, det som finns under ytan – bortom det som ska visas upp. Jag kan till och med ha svårt att svara på frågor som: Vad gör du nu? Mitt arbetsliv låter sig inte sammanfattas i en enda mening, och jag är heller inte särskilt intresserad av att presentera mig själv som ett projekt.

Däremot är jag mycket intresserad av djupa samtal. Av att dela erfarenheter och det jag har lärt mig genom åren. Jag tycker också om att göra sådant som skänker glädje tillsammans med andra: att sjunga i kör, yoga, gå på konserter – och mycket mer.

Men jag tappar intresset, energin och flowet när det blir för mycket yttre uppvisning. När prestigen inte bottnar i något som känns förankrat i hjärtat. Ibland går jag därifrån med en känsla av tomhet – dränerad på energi, utan att ha blivit påfylld.

Att lyssna på Alexandra och Mathilda väcker många egna frågor hos mig. Och som de också nämner: att dela med sig av sin inre resa kräver att någon faktiskt är beredd att ta emot det som sägs.

Det är naturligtvis mer sårbart att inte bli lyssnad på när man berättar om något känslomässigt, än om någon inte lyssnar helhjärtat när man pratar om sin senaste jobbresa.

Flera gånger har jag fått frågor om sådant som ligger nära hjärtat – oro för ett barn eller en förälder, sorg efter något som gått förlorat. Men när jag väl börjar berätta tappar den som frågat ganska snart koncentrationen. Blicken vandrar iväg, mobilen plingar till, någon börjar kommentera maten, något som händer runt omkring eller byter samtalsämne.

Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja säga: om vi ska prata om detta behöver jag din helhjärtade uppmärksamhet. Inte parallella kommentarer eller att samtalet direkt ska vändas till den andres egna erfarenheter, även om det ofta görs i all välmening.

Jag är tacksam mot dem – och mot alla andra – som delar med sig av sina inre resor och därigenom inspirerar andra. Kanske borde jag göra det själv, mer än jag gör?

Kanske finns det en möjlighet att ibland vända samtalen, från att handla om den yttre resan, framgångarna och prestigen, till att handla om den inre. Med frågor som:

Hur ser du på det nya året?
Vad önskar du dig i ditt liv?
Vad tänker du på när du stiger upp på morgonen?
Vad drömmer du om?

Det kan vara värt att våga prova.
Eller kanske – som Alexandra och Mathilda – våga dela dessa tankar i poddform.