När lärandet stormar

Det stormar i kursen jag läser just nu. Som novembervindar som drar genom systemet och väcker allt på en gång. Jag fylls av ömsom glädje och nyfikenhet, ömsom hopplöshet och kortslutning i hjärnan när jag försöker få grepp om utvecklingspsykologiska perspektiv och specialpedagogiska resonemang.

Att studera är att kliva rakt in i ett landskap som både är välkänt och helt nytt. Jag känner igen mycket: barns sätt att lära, hur relationer bygger utveckling, hur skolan kan stötta eller hindra. Samtidigt inser jag hur mycket mer det är att förstå. Det är både spännande och intensivt att försöka absorbera all denna kunskap under några fullmatade veckor och samtidigt konkretisera den i arbetet med pedagogiska utredningar.

En sak jag kan jag konstatera: Det är utmanande att studera. Utmanande att ta del av teorier och forskning. Har man jobbat ett tag kanske man tänker att det skulle vara skönt och avkopplande att få lov att plugga en termin istället för att jobba. Men att plugga är inte att välja “lättaste vägen”. Det är många trådar att hålla rätt på och försöka sy ihop till en teori.

Teorierna, perspektiven och modellerna är komplexa för att verkligheten är komplex. Barn är komplexa, människor är komplexa. Därför är även lärandet komplext. Och ändå försöker vi, varje dag, skapa något begripligt och värdigt ur allt detta. Och parallellt med det rasar debatten om skolans framtid, om elevhälsans funktion och vad specialpedagoger egentligen ska vara bra för. Det får bli ett inlägg för sig

Men mitt i stormen finns något lugnt och hoppfullt: tanken på hjärnans plasticitet. Att vi hela livet kan utveckla, omforma, fördjupa. Att inget är låst, varken för oss eller för de barn och ungdomar vi möter. Den vetskapen och övertygelsen finns som en hoppfull, röd tråd genom mitt liv.