Nyfiken på hälsan

…om patogena diagnoser, vägskäl och att ta kommandot över sitt mående

I hela mitt vuxna liv har jag varit intresserad av hälsa och hur vi själva kan påverka vår upplevelse av den. När jag var yngre trodde jag att hälsa var något man antingen hade eller inte hade och att det inte gick att göra något åt de förutsättningar man hade fått från födseln. Hälsan, eller ohälsan, trodde jag var av naturen given.

Efter att under en tid i tjugoårsåldern ha haft problem med yrsel, lockkänsla för örat och förvrängd hörsel sökte jag upp en öron-näsa-halsläkare. Jag hade stort förtroende för läkaren som några år tidigare hade opererat bort mina halsmandlar. Operationen hade lett till att jag, som tidigare hade ständigt återkommande halsfluss-infektioner och till och med fått läggas in på sjukhus för halsböld, nu i princip aldrig blev ens förkyld. Dessutom hade operationen bidragit till att min sångröst blivit friare och lättare och jag fick möjlighet att utveckla den på ett sätt jag aldrig tidigare ens varit i närheten av.

Jag är fortfarande tacksam mot denna läkare som hjälpte mig att bli av med halsmandlarna. Men när det gällde min yrsel och hörselproblem några år senare fanns ingen kirurgi att tillgå. Istället undersökte läkaren mina öron och jag fick göra ett hörseltest. Därefter konstaterade han att jag led av något som hette Menières sjukdom, en obalans i vätsketrycket i innerörat som var anledningen till mina yrselbesvär och lock för öronen. Jag tog emot beskedet och frågade genast vad jag kunde göra åt saken. Helt kort svarade han: Ingenting. Det är en kronisk sjukdom och det finns inget att göra. Ät lite mindre salt.

Som den unga kvinna i tjugoårsåldern jag då var, med respekt för den äldre doktorn, tackade jag för mig och gick därifrån. Men i mig gnagde en känsla av att detta inte kunde vara det enda svaret. Ät lite mindre salt? Det var inte en särskilt tydlig ordination när omfattningen av mitt saltintag inte ens hade ingått i undersökningen. Så vad skulle jag göra med beskedet? Jag ville ju bli av med symtomen som begränsade mig och skapade osäkerhet i min vardag.

Jag började läsa på om diagnosen jag fått och förstod att sjukdomen för vissa drabbade innebar perioder av skov och sjukskrivningar. Sjukskrivning? Det var inte vad jag hade tänkt mig i mitt framtida liv.

Det var som att jag hamnade i ett vägskäl. Skulle sjukdomen få äga mig, kunna bryta ut lite när som helst utan förvarning, tvinga mig till sjukskrivning? Eller skulle jag kunna äga sjukdomen? Skulle jag på något sätt kunna kontrollera den, med ett lite tydligare verktyg än att äta mindre salt?

Vid den tiden, kring millennieskiftet, började alltfler öppet prata om kroppens egna möjligheter att självläka. Att sjukdomarna kanske egentligen var ett symtom på något annat, något som gick att göra något åt. Samtidigt var det ett känsligt ämne. Det skulle kunna tolkas som ett skuldbeläggande av den som drabbats av en sjukdom, som om det egentligen var personens eget fel att han eller hon hade blivit sjuk. Detta var långt innan man hade börjat prata om stress som en sjukdom, om nervsystem och återhämtning. Och, jag försöker verkligen inte påstå att man får skylla sig själv om man drabbas av sjukdom. Men att, utifrån de förutsättningar som gäller, kunna få en möjlighet att påverka upplevelsen av sin sjukdom, och därmed kanske kunna lindra den, tyckte jag var ett spännande perspektiv.

Jag var nyfiken och började söka. Jag slukade den amerikanske läkaren Andrew Weils bok ”Bli frisk av dig själv” och Sanna Ehdins ”Den självläkande människan”. Sakta men säkert växte en hoppfull känsla i mig, som en tröst i att det kanske fanns något jag själv kunde göra för att påverka min hälsa.

I samma veva sökte jag genom rekommendationer upp homeopaten Marie Ingvarsson i Lund som bad mig berätta om min problematik. När jag var färdig sa hon, på sitt självklara sätt: “Det ska vi göra något åt.” Häpet frågade jag: “Vadå, menar du att du kan göra något åt min Menières?” “Javisst”, sa hon. “Men vi får nog gå på djupet kring din stressproblematik och lite vad du går och bär på sedan tidigare.”

Sagt och gjort började jag behandlingen hos Marie. Det gick ut på att jag fick zonterapi, akupressur på plats och homeopatmedel med mig hem. Samt någon som trodde på mig. Efter tredje behandlingen kunde jag knappt stiga upp ur sängen, så yr var jag. Jag ringde till henne och frågade om det var allvarligt eller om jag skulle se det som en del av behandlingen. ”Du ska se det som en del av behandlingen”, sa hon, ”det kommer att gå över”.

Hon hade rätt. Efter ytterligare några behandlingar var jag symtomfri. Den tidigare yrseln och lockkänslan för öronen var borta och jag hörde normalt igen. När jag nu många år senare ibland få antydan till lock för öronen vet jag att det är en signal att jag behöver ta det lugnare. Kroppen säger själv ifrån innan det är försent.

Jag har flera gånger rekommenderat vänner och kollegor att också söka alternativa metoder sina problem. För några har det fungerat, för andra inte. Men det är ju egentligen samma sak med den vanliga sjukvården: för några fungerar det, för andra inte. Det är med hälsan som med lärandet. Det finns några generella lösningar, men väldigt mycket handlar också om att hitta sin egen väg.

Vad var det som gjorde att det fungerade för mig? Jag har inget definitivt svar på det. Vet bara att jag är nyfiken och öppen för det som kan komplettera den traditionella medicinska behandlingen och få mig att känna att jag kan vara delaktig i processen, att jag kan påverka mitt eget mående. Parallellt med behandlingen gjorde jag också en översyn över min livsstil, började göra mer aktiva val när det gällde mat och rörelse, provade olika typer av terapi. Gick i sorgbearbetning i grupp. Sammantaget satte jag igång en process som hjälpte mig att få syn på mig själv och börja göra val som gick mot den jag ville vara. Och sakta men säkert kom yogan in i mitt liv och den har hjälpt mig på så många plan att det här inlägget inte räcker till. Fysiskt och mentalt.

Jag vill absolut inte säga att det är eller har varit lätt. När de yttre kraven och förväntningarna överstiger det som är möjligt att göra eller hinna med kommer stressen på beställning. Jag har en stor familj och under småbarnsåren gick det av naturliga skäl inte att hitta många stunder för sig själv. Jag är uppvuxen med intellektet i fokus och att hålla det välsmort har varit viktigare än att hålla kroppen igång. Det i sig kan också skapa en stress. Jag har periodvis varit stamkund på akuten för olika smärtor och varit inlagd på hjärtintensiven i två olika omgångar när mitt hjärta plötsligt sa ifrån. Det kan jag berätta om en annan gång.

Tack vare yogan har jag förstått hur viktigt det är att också ta hand om kroppen. Alltifrån vad du stoppar i dig, hur du rör dig, när och hur länge du sover och vilka tankar du tänker. Kroppen hänger ihop med sinnet och sinnet och tankarna påverkar kroppen. Kroppen är viktig och förtjänar att du tar hand om den.

Genom mina specialpedagogik-studier har jag nu också fått chansen att fördjupa mig rent teoretiskt i hälsobegreppet, både historiskt och hur man ser på det idag. Jag vet nu att diagnosen jag fick av läkaren och prognosen kopplad till den ställdes utifrån ett patogent perspektiv, medan min ambition att själv ta kommandot över mitt tillfrisknande kan sägas ha gjorts utifrån ett salutogent perspektiv. Självklart behövs båda perspektiven, men det salutogena har historiskt hamnat i skymundan. Mer om detta i ett annat inlägg.

Jag är nyfiken på att fortsätta utforska de här förhållandena. Så om du läser min blogg kommer du med all sannolikhet få följa med vidare i det utforskandet.