Att tryggt dela sina känslor

”Det räcker att gå tillbaka ja, säg hundra år i tiden, för att en helt annan typ av människosyn ska vara så att säga rådande norm. Man förväntades inte kunna dela så mycket av sitt liv, sitt inre, med varandra, med någon annan. Ens inre var inte lämpat för någon annan, knappt för en själv ens. Känslor, alla känslor, var skamliga. Och det var inte något konstigt med det.”

Raderna ur författaren Nina Wähäs roman Testamente gav perspektiv. Jag tänker att en hel del av det förhållningssättet finns kvar i oss än idag, även om vi gärna vill tro att vi har kommit vidare. Jo, vårt samhälle och vår syn på människan har absolut förändrats mycket de senaste hundra åren. Inte minst genom sociala medier har vi fått möjlighet att dela med oss av våra känslor, låta fasaden och ibland prestigen rämna, berätta om det svåra.

Men när döden kommer nära blir det ändå tydligt hur svårt det fortfarande är. Hur osäkra vi blir på språket och vad man egentligen “får” säga till någon som är i sorg. Och hur tränade vi än är på lösningar som levereras i sociala medier kan vi aldrig komma förbi smärtan, eller förklara bort en sorg. Vi måste leva igenom den. Hur gör man det?

Ett sätt är att tala om det som hänt, ge luft och ljus åt tankarna och känslorna. “Spöken spricker i solsken” finns det ett gammalt ordspråk som heter, och det kan vara en bra bild att ha i åtanke även när det gäller sorgen. Det kräver mod att stanna kvar i det som gör ont, att ge sorgen en form, att låta känslor få ta plats utan att förklaras bort eller städas undan. Det kräver också att det finns någon som lyssnar.

Här fyller ceremonierna en viktig funktion. De finns för att sätta ord på det som varit, och sammanfatta. De finns för att bära det som inte går att lösa. De finns för att skapa rum där det är tillåtet att vara människa så som vi är: ofärdig, sörjande, med alla tider i sig på samma gång.

I sorgens allvar påminns vi om hur sköra vi är. Men någonstans där finns också ett frö som sakta har chans att gro till något nytt. Det blir inte detsamma som förr, men det kan bli något annat. Fröet som är kvar, behöver luft och ljus och syre. Det behöver regn och solsken, vind och stiltje och utrymme för att kunna få växa.

Genom att dela sina känslor och tankar med andra, och genom att bli lyssnad på, skapas den där viktiga jordmånen. Den som går att växa vidare i, med ny kraft, samtidigt som allt det som varit finns kvar som givande näring i jorden.